Bakgrund

Jag vill berätta det här för dig.

Jag växte upp i en miljö med en alkoholiserad och tablettmissbrukande mor. Hon hade psykiska besvär. Jag fick ett antal gånger ringa ambulans eller ta hjälp av någon vuxen för att hon försökt ta sitt liv med alkohol i kombination med tabletter.
 Idag vet jag att det var ett rop på hjälp.
 Då var det lite svårt för mig att förstå. Läkarna skrev bara ut fler och fler tabletter, lärarna i skolan såg inte att jag for illa av det och varken de eller andra vuxna kunde se att både hon och jag mådde illa och att hon inte kunde ta hand om mig.

 Min farmor var min livlina. Varje gång jag sov hos henne var det som att komma till en annan, trygg värld.

När jag blev lite större kunde jag bo hos en skolkamrat och fick uppleva allt jag inte upplevt förut. Gemensamma frukostar, mysiga kvällar, ett vanligt familjeliv med kärlek och värme.
 Nu tror jag att de andra som såg var rädda. Samma rädsla har vi idag.

Vi är rädda att lägga oss i, alla ska sköta sitt. Om vi låter bli att bry oss kan vi heller inte trampa fel. 
Men vi måste se varandra. Måste våga säga till. Måste visa vår oro, fråga om vi ser att en anhörig, vän eller någon annan medmänniska inte har det bra. De människor som gjorde det för mig räddade mig.

När jag sedan var 18, kanske 19 åkte jag till Frankrike för att åka skidor. Efter en månad utan snö då vi drack i stort sett varje dag föll jag ihop på en promenad. Yr, svettig, darrig, kunde inte andas.
 Det svartnade för ögonen och jag var beredd på att dö, satte mig ned på trottoaren och grät.
 Det var, vet jag nu, första gången jag drabbades av panikångest. Det skulle hända igen.
 Hemma åkte jag gång på gång till akuten med vad jag trodde var hjärtbesvär. Det var det aldrig. Det var ångest. 

Jag dövade det med att dricka. Det fungerade. Men attackerna kom dagen efter drickandet och då drack jag mer.

 

Nu har jag inte druckit alkohol på över 16 år och har ett bra liv. Helt underbart skulle jag vilja säga. Jag vet att jag är bra och att jag duger. Jag vet att det finns människor som älskar mig. Jag har min självkänsla. De demoner som dyker upp försvinner igen. Jag har verktygen för att skrämma iväg dem.

 I mitt jobb har jag funnits i restaurangvärlden, nöjesvärlden, på krogar, festivaler, bakom stora scener som arrangör, bland människor.
 Det tillsammans med mina egna upplevelser har fött tankar.

Vi måste satsa mycket mer på att hjälpa varandra. Ta hand om varandra från dagis och framåt. Se hen som mår dåligt och engagera oss. Du och jag kan göra det – våga agera, visa kärlek, bry oss om.

Vi är många som lider av de här sakerna, av psykisk ohälsa, av utanförskap, av främlingskap och gränser, giftpilar från nätmobbning och hat, är barn som far illa, ser barn som far illa.

Samtidigt har jag sett all glädje, kärlek, värme och styrka vi har och kan ha gemensamt – sett det i den gungande varma gemenskapen framför scenen, sett den i paret som står en bit bort i sin egen bubbla av närhet.
 Allt det här har lett mig till att ta initiativ till ”Let´s Make Love Great Again”. Om kärlek, respekt och gemenskap. Hur vi kan förändra världen ett litet steg i taget. Hur vi kan se varandra och bry oss.
 
Tillsammans kan vi. Nästan allt.

Tack för att du gav mig tiden. 
Om var och en av oss i Sverige lägger tre minuter på att göra den här tillvaron lite vänligare och mer kärleksfull har vi 500 000 timmar eller 62 500 arbetsdagar tillgängliga. 
Du ser hur mäktiga vi är tillsammans. 
Let´s Make Love Great Again.

Niclas Lagerstam, initiativtagare och grundare